SPOILERS FÖREKOMMER LÄNGRE NER I TEXTEN!

Jag var och såg den igår. Hade sett fram emot det jättemycket. När jag kom ut från biografen efter 2 1/2 timme så var jag kvävande arg och besviken.

Jag surfade runt på de största dagstidningarna och läste recensioner nu i morse och ingen av recensenterna reagerade. Filmen har fått blandad kritik, från Weirdscience som älskade den till SVD som tyckte den var så där kul.

Låt mig förklara:

Jag är medveten om att mycket film, framförallt Hollywoodfilm ofta saknar intressanta kvinnliga roller. Speciellt i actionfilmerna. Ibland när jag ser på film har jag genusögat på och ibland inte. Det kräver lite jobb att få bort, jag behöver slå på något som jag kallar min inre nördiga pojke, som skiter i analysen och kollar på det balla slagsmålet. Filmer som det funkat utmärkt med var tex Troja (trots att kvinnorna mest gråter sig igenom filmen OCH skänker bort sig själva som slavar) och LOTR-trilogin.

Filmer som det inte funkat med var 300, Ironman och nu senast Batman - the dark knight.

Allvarligt. Avsaknaden av kvinnliga karaktärer i BTDK är pinsam. Och vad de få (1 1/2 med repliker) kvinnorna i filmen gör, alltså dess påverkan på skeenden är nada. Om man inte räknar med att Rachels död skapar en ny skurk (hennes pojkvän ska söka hämnd, duh!)

Det är tydligt att Christopher Nolan inte gör film för alla. Han har siktat in sig på att göra killfilm. Både The Prestige och Memento tycker jag kan räknas in i kategorien. Det handlar om män som gör upp med andra män.

Den förra Batmanfilmen är heller inget undantag. Vad får den kvinnliga huvudrollen rent konkret göra?

Hon får:

Vara Batmans barndomskärlek

Läxa upp Batman när han beter sig illa

Vänta på Batman medan han funderar ut sig själv

Ta hand om ett litet barn (en pojke) när alla galningarna slipper ut i Gotham

Vad får Rachel göra i film två?

Läxa upp Batman

Vänta på Batman medan han funderar ut sig själv

Hamna i dödlig fara

Dö

Kul roll.

Det finns fler saker. Kommissarie Gordon som ska vara en riktigt hyvens kille har två barn. En pojke och en flicka. Vem får man se? Inte hans dotter. Hon finns med i en bild och då gråter hon, medan pojken talas med, resoneras med och stryks ömt över kinden när han sover.

Alla i filmen som agerar är män. Jag skulle säga att 99,9 % procent av alla repliker uttalas av män. Alla statister, poliser, politiker. De enda kvinnor jag ser är på färjan som riskerar att sprängas. Då får de kura ihop sig och se rädda ut.

Allt det här handlar om val som regissören har gjort. Och han har valt bort. Som så många andra filmer där kvinnor är tydligt ointressanta som bärande av historia och handling.

Suck.

26-ÅRING LÖPTE AMOK MOT ÅTERVINNINGSBILEN

Där jag bor verkar semester vara ett tabubelagt ord. Det är lite som de som inte har det tänker, fan ska jag jobba så ska ingen annan få sovmorgon.

Utanför vårt sovrumsfönster ligger ett stort parkeringshus. I detta perkeringshus finns också kvarterets grovsoprum. Detta grovsoprum måste vara Stockholms mest frekvent tömda. Det töms måndag, onsdag, torsdag. Kl 07.00 Med en backsignal på 100 dB. Varje gång den hörs så vaknar jag vildögd och panikslagen. Kriget är här! Zombielarm!

Sen brummar återvinningsbilen på tomgång i en kvart efter det. Det är alltså omöjligt att somna om. Jag rusar upp, stänger fönstret och väcker HerrD med mina svordomar. Detta tre gånger i veckan. Man kan ju i och för sig tänka sig att sova med fönstret stängt, men då riskerar man kvävningsdöden. Frågan är: vad är det de tömmer i grovsoprummet? Varje gång jag varit nere där så har det varit halvfullt och skitigt. Det har definitivt inte sett ut som ett ställe som töms tre dagar i veckan. Min teori är avancerad smuggling.

Ok. Så tre dagar i veckan. Väckning klockan sju. Vad händer de andra veckodagarna? På tisdagmorgonen sov jag svettig och orolig, men väcktes inte av något. På fredagsmorgonen kl halv nio: WEEEEEEERRRRROOOOOOOOOOMMMMM! dags att ansa häckarna utanför fönstret! I tio minutersintervaller. Varje gång jag somnat om så satte denna nitiska buskagetuktare igång igen.

Det ligger våld i luften. Eller i alla fall ett starkt formulerat klagomål till bostadsrättssföreningen.

På DN debatt igår fanns en intressant artikel. För er som inte orkar läsa så handlar den, som oftast när kristna intressegrupperingar i samhället ska uttala sig, om det viktiga i äktenskapets bevarande. Det finns tydligen väldiga hot mot äktenskapet mellan MAN och KVINNA och få är de dugliga förkämparna. Är det inte skiljsmässor så är det den horribla idén om att människor som älskar någon av samma könstillhörighet också skulle vilja välsignas i kyrkan.

Om jag minns min Focault rätt så menade han att äktenskapet och monogamin skapades för att kunna kontrollera människor. En familjeenhet på två vuxna och x antal barn var lättare att sätta i beroendeställning till de styrande (kyrka/stat) än ett kollektiv som tillsammans försörjde barn och gamla. Ergo monogami.

Jag gillar kristna människor. Dom fascinerar mig. Jag tar ofta Vakttornet och Vakna! vid tunnelbanan (de är utmärkt toalettlektyr vid långsittningar), jag läser ofta tidningen Dagen på nätet och kollar videos på Godtube.

Det är kombinationen av åsnelik envishet och dumlycklig sällhet som fascinerar mig. Jag försöker verkligen, men jag kan inte förstå. Kanske lider jag av vad Freud kanske skulle ha kallat "Kristusavund".

För övrigt tror jag inte något barn överhuvudtaget mår bra av att leva med två föräldrar som inte älskar varandra och "håller ihop" för barnens skull. Barn förstår nämligen mer än vad man tror. Och tenderar dessutom att lägga skulden på sig själva, vilket kostar stora pengar i terapi senare i livet. Ett första steg kan ju alltid att försöka att prata med barnen och försöka förklara varför föräldrarna bråkar.

Och inte lägga så enorm ångestladdad vikt på "TILLS DÖDEN SKILJER VÅRA HETEROSEXUELLA MONOGAMA SORRY ARSES ÅT".

Kärlek kräver lite mer än så. Synd och skuld är myter. Eller konstruktioner.

Välj själv.

Nu ska jag sippa på min spritzer och lyssna på bluegrasss.

Om man tycker jag ser ut som en psykopatisk svartrockare på min presentationsbild så har man rätt i sak. Jag drog långt på contrast i photoshop. Det ska passa bloggens titel. Jag är dock inte en psykopatisk svartrockare. Jag gillar inte svartrock överhuvudtaget.

Jag gillar det här. Bättre så?

Innan den här sommaren började hade jag kommit igång med att träna minst två gånger i veckan, jag var socker och nikotinfri och levde helt sjukt hälsosamt. Bara fiber och fullkorn. Det enda jag ibland unnade mig var ett glas vitt på fredagskvällen.

Detta har ju såklart fullständigt havererat nu under sommaren. Jag är tillbaka i gamla godisvanor (jag impulsköper massor av godis) äter chips och det enda glas vinet på fredagskvällen är något fler och utspridda på alla veckans dagar. Aftonbladet varnar naturligtvis. Det gör dom varje sommar. Ingen bryr sig. Vi har ju semester va fan! 

Men så får det vara. Det är okej. Jag klappar mig själv på ryggen och påminner mig själv om att det efter fjällenveckan ska det tamejfan detoxas.

Fram till dess sitter jag hemma med polly cappuccino mint. Det verkade vara en grym idé när jag köpte påsen. Men det var bara de mörka plupparna med mintsmak som var goda, cappuccinoplupparna var extrem-äckliga. Detta ledde till ett selektivt utplockande och uppätande av mintplupparna. Kvar finns nu bara de äckliga. Vi får se vad som händer när godissuget sätter in om jag martyrar i mig dem. En efter en...

Caroline länkade till det här tjusiga evenemanget. Det var verkligen dagens stora WTF???

Det är så, varje gång jag tror att vi kommit någonstans så får jag nåt sånt här uppkört i röven. Emmeline och de andra som dog och hungerstrekjade och slogs för kvinnors rättigheter skulle gett upp och gått hem. Vem vill kämpa för sånt här crap?

Nedan lite bilder från när det begav sig.

Jag har inte fått nåt vettigt gjort idag. Om man inte räknar liggandet i hängmattan läsandes Buffy the vampire slayer roleplaying game.

Det kan ju låta urskönt (och det var det också ett tag när solen låg på), men faktum är att jag är så uttråkad att jag håller på att krypa ur mitt skinn. 

När man jobbar eller pluggar så kan den här tillvaron (inget jobb, inget plugg) verka som ett paradis, men efter två månader så lovar jag att ALLA längtar tillbaka till vad det var de lämnade innan, även om det bara var ett skitjobb. Det är känslan av sammanhang som jag saknar. Det är klart att jag kan umgås med andra människor, men inte varje dag, inte varje minut. Mesta delen av tiden måste jag ändå ta hand om alldeles själv. Och jag har svårt att vara kreativ med min tid ensam. Det finns liksom ingen kraft till att ens börja. Jag skulle aldrig kunna bli en av de där solitära konstnärstyperna som trivs bäst på egen kammare och skriver långa romaner. Det uppäckte jag redan som 20-åring. Nä, jag behöver andra kreativa människor i rörelse, antingen att samarbeta med eller bara arbetande i samma rum.

Saker jag borde göra på min lediga tid:

Träna (simma, spinna eller vardagscykla)

Läsa skollitteratur och skriva om den

Skriva på min föreställning

Saker jag gör:

Slösurfar, youtubesurfar

spelar alfapet på nätet

läser rollspelsböcker

badar

gör kaffemilkshake

suckar

har ångest

Det ska bli sjukt skönt att skolan snart startar. Och att jag innan det ska hinna festa loss på Priden, åka till fjällen och DJ:a.