Tillbaka efter en vecka i fjällen. Det har varit fantastiskt. Dåligt väder, men sköna häng och gott vin, kalla bad och en underbart livsfarlig turritt med galna hästar och mycket galopp. 

Den enda nackdelen har varit min mörkerrädsla. Jag var sällan mörkrädd som barn, men nu i vuxen ålder händer det oftare och oftare. Jag tror att det för min del handlar om att jag har saker att förlora, vilket gör skräcken mer på riktigt, även om jag är rädd för saker som inte är realistiska - zombies, yxmördare, hämndlystna spöken (you name it) .

För två år sedan när jag var uppe i fjällen med mina föräldrar och då kom jag på hur jobbigt och tungt det är att vara mörkrädd som vuxen. När man är barn så hjälper det alltid att krypa ner hos föräldrarna och somna tryggt vetande att de ska skydda en från allt ont. Som vuxen så förstår jag i min skräck att mina föräldrar inte kan skydda mig. Skulle det komma zombies till fjällstugan är det inte säker att de skulle förstå att inte öppna dörren när det låter DUNS utanför eller tysta hundarna när de skäller osv. 

I år i fjällen har jag varit mycket mörkrädd. HerrD har varit förstående med varierande grad av engagemang. Eftersom jag tycker att det är sjukt pinsamt att jag är så skraj så har jag varit lite smygig med att väcka honom när det varit som värst. Ett trick är att lägga sig på hans bröst eller rygg och lyssna på hjärtslagen tills han vaknar. Eller väcka honom för att han snarkar. HerrD kan ibland vara lite cranky när han blir väckt, oftast är han väldigt förstående och kramar om mig tills jag inte är rädd längre, men ibland är det sjukt jobbigt med en rädd flickvän. 

När jag för tredje natten i rad inte kan sova för att jag tänker på läskiga saker och lägger handen på HerrD:s rygg (han snarkar) så vaknar han till och frågar om jag inte heller kan sova. Själv har han legat vaken jättelänge påstår han. Jag påpekar att han nyss drog timmerstockar. Det blir en diskussion. Tillslut säger han:

Det var inte mina snarkningar du hörde, det var ljudet av de döda barnen i myren när de knackar på fönstret. 

Jag blir helt kall. Säger något om att det var sjukt taskigt att säga så till någon som är mörkrädd. Han vänder sig om och somnar om. Jag ligger vaken i mörkret. Lyssnar. Dagern ljusnar utanför.  

Dagen efter vi diskuterar det här så visar det sig att HerrD inte minns den här diskussionen och absolut inte uttalande om barnen i myren. Det var något han hade tänkt på (som: gud vad tasktigt att säga så till A-K när hon är rädd) men absolut inte tänkt säga.  

Nu är jag tillbaka i civilisationen igen. Och förhoppningsvis slipper jag fler vaknätter och mardrömmar. Så att både jag och HerrD kan sova lugnt.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som trogna läsare märker så tog det slut med bloggandet för två veckor sen. Det är för att jag började skolan och inte har internet hemma i Norrköping. Det blir liksom aldrig läge att skriva. Men nu sitter jag fast mitt i språkförbistningen i danmar...

Bengt Johansson är expertkommentator på handbolls(och basket)sändningarna under OS. Jag har lite svårt att ta honom på allvar.   "Han ser ju ut som ett rävgryt i ansiktet." ...

  Är Bloggagratis.se en knutpunkt för pro ana/miabloggar? På topplistan över mest lästa så är det åtminstånde fem underviktiga tjejer som svälter sig själva och skriver om sin ångest. Jag har läst de här bloggarna med skräck, men ändå klickat mig vi...

  Jag spelade i går på Coconut Slaying. Det är min gamla klasskamrat Johan som har klubben och han frågade migi somras om jag ville komma och dra några balkanhits. Jag har glömt hur sjukt kul det är att dj:a, speciellt när det är massor av människor ...

Det här är för övrigt min absoluta favoritlåt just nu.