Som trogna läsare märker så tog det slut med bloggandet för två veckor sen. Det är för att jag började skolan och inte har internet hemma i Norrköping. Det blir liksom aldrig läge att skriva.

Men nu sitter jag fast mitt i språkförbistningen i danmark med en del tid tillhanda så kanske kommer det ett och annat inlägg om mina strapatser.

Bengt Johansson är expertkommentator på handbolls(och basket)sändningarna under OS. Jag har lite svårt att ta honom på allvar.

"Han ser ju ut som ett rävgryt i ansiktet."

Är Bloggagratis.se en knutpunkt för pro ana/miabloggar? På topplistan över mest lästa så är det åtminstånde fem underviktiga tjejer som svälter sig själva och skriver om sin ångest.

Jag har läst de här bloggarna med skräck, men ändå klickat mig vidare och läst nästa och nästa. Det är alla samma stuk, tjejerna berättar om vad de (inte) har ätit, hur många kalorier det innehöll, hur dåligt de mår och hur de gör för att dölja för familj och vänner/pojkvänner att de är sjuka. Och sen publicerar de massor av bilder på Mary-Kate och Alshley Olsen.

Det som gör att jag läser vidare är att de här tjejerna har skapat en egen kultur runt sitt svältande. Det finns stödgrupper på nätet där man kan få tips om självsvält, det finns ana-stiltips och klatchiga slogans som "Stay strong, starve on". 

Alla tjejerna skriver att ju smalare man är desto lyckligare blir man.

Jag har ingen relation till den här verkligheten, jag har aldrig varit ens i närheten av ätstörningar. Men jag kan ändå förstå viljan att skapa mening kring sitt missbruk. I Örebro i slutet av nittiotalet så fanns det en enormt stark ångestkultur. Alla mådde skit och söp och skulle ta livet av sig. Vi hade inga hemsajter där vi kunde prata om vår ångest, men det var en förhärskande kultur som påverkade alla som befann sig i den. Mest ångest vinner. Smalast vinner. 

Det är hårt att vara tonåring.

Jag spelade i går på Coconut Slaying. Det är min gamla klasskamrat Johan som har klubben och han frågade migi somras om jag ville komma och dra några balkanhits. Jag har glömt hur sjukt kul det är att dj:a, speciellt när det är massor av människor som vill dansa. Dansgolvet var helt crazy!

Nu är jag behagligt bakis och ska äta kräftor med familjen. Soft.  

Det här är för övrigt min absoluta favoritlåt just nu.

På lördag ska jag DJ:a i min hemstad. Jag är både exalterad och nervös. mitt jobb är att skapa ompa och spela sjukt mycket balkan. Undrar om Örebroarna klarar av det? Hoppas.

Å andra sidan har jag i färskt minne den unga farbrorns och mina fabulösa fester i kollektivet Svarta Sara (24kvm) där det utan tanke på konventionerna spelades både "Let me touch" av Boom Pam (finns tyvärr inte på youtube) och "Disco Anal"* av Les Amigos Invisbles. Där jag stod och dj:ade i bikini för att det var så varmt, folk hängde i fönstren och konstiga drinkar dracks på den 1.5kvm stora toaletten. Det hjälper mig med nervositeten. Det var grisigt på en helt ny nivå. Efter att vi hade haft ostfest med 25+ pers så var det en väns vän som var där som inte ville komma till nästa fest.

Quote:

"Svarta Sara? Är det inte där det luktar så illa?"

(klart det gör om 25 personer tar med sig två sorters ost)

Fan. Det kommer bli grymt.

Örebro beware.

*På videon som finns på youtube så har de tagit bort det geniala introt där en hes kvinnoröst viskar "el disco anal, el disco anal" i två minuter. Synd. Det är liksom det som gör låten bra.    

Hårt bröd med makrill i tomatsås. Jag vet inte om det är beyond äckligt eller sjukt gott. Har inte bestämt mig än.

Och här är Bengt Frithiofsson själv i högform. Det är även det rätt så genialt.